Anders Larsson, en av flera sångare i bandet bjuder publiken på megahiten ”Bara 15 År”. | Foto: Joakim Jalin

Konsert – Mimers Kulturhus Teater, Kungälv
Streaplers In Concert – Alltid På Väg
REC-4

Det skall dom bara ha för att ha skapat en svensk musikinstitution.

Vilken härlig kväll man klev in till. En nyrenoverad och härligt öppen foajé med finklädda glada människor som var där för att mingla till denna nypremiär, ja och för att vara med på Kungälvsbandet Streaplers konsertpremiär i Kungälv. Detta nya Mimers Hus – som på riktigt skall invigas i höst – tog emot med öppna armar och man har verkligen lyckats få till en hög mysfaktor. Levande ljus på borden, härliga soffor och snyggt utplacerade bord att kunna ta en fika, ett glas vin eller sitta och prata vid innan och i pausen av konserten. Här Kungälvsbor, tror jag ni har ett embryo till att få fina artister på plats. I vimlet såg Kungälvs-Kuriren en del kommunfolk, åldermännen som startade Streaplers, tvillingarna Göran och Håkan Liljeblad med sällskap och en av de populäraste sångarna hos gruppen genom åren, Ove Pilebo fanns alla på plats. Samtliga fick en hyllning av grabbarna under konserten och när bröderna Liljeblad presenterades för publikhavet så blev det långa ovationer med både handklapp och fotstamp. Det skall dom bara ha för att ha skapat en svensk musikinstitution.

Konserten då. Jag är ingen vän av dansbandsmusik och hade således inga förväntningar på uppdraget Kungälvs-Kuriren skickat ut mig på. Jag går väl inte och köper några av Streaplers skivor efter konserten men jag går definitivt på en ny konsert med bandet. Helt okonstlat, ödmjukt och med en ljussättning som skulle göra vilket annat band helst avundsjuk tog dom oss, inte med storm utan med värme. Dessutom till ett i det närmaste perfekt ljud. Oj, vad publiken älskar sitt Streaplers. Utan några som helst andra jämförelser så får jag en liten känsla av Californiagruppen Eagles när jag sitter där. Sättning är i princip identisk, dom har en trumslagare som sjunger grymt bra precis som keyboardisten Anders Larsson och huvudsångaren Kenny Samuelsson. Lägg därtill att man har sin egen Joe Walsh i Per Melin, som förvisso spelar bas. Dessutom en gitarrist i Henrik Göransson vars gitarrspel flera gånger sänder ljuvliga rysningar genom kroppen. Bara hans gitarrspel i En Afton Vid Mjörn är mäktigt. Man har sedan tagit med sig den rutinerade steelguitaristen Arne Österlindh som kompletterar den stora och snygga ljudbilden, precis som Eagles. Dessutom är grabbarnas klädval exemplariskt med svart kavaj och byxor med vit skjorta och slips. Dessutom vänder man på färgkombination efter paus. Blir extra plus då det är både stilfullt och respekt till sin publik.

Kenny Samuelsson sjunger Mitt Hjärtas Röst och det är knäpptyst i lokalen

Man öppnar med en keyboardmatta som håller oss i spänning då ridån fortfarande är stängd och ljuset släckt i lokalen. När den sedan magiskt öppnas ser vi en häftig scenbild med trummisen Kjetil Granli placerad längst fram på scenen och på ett stort podium, byggt bakom finns gitarrist, basist och steelguitar. Sedan är man i gång. Vi får Alltid På Väg, Rockin´ Robin´ men också helt nya låtar från senaste plattan. Kenny Samuelsson sjunger Mitt Hjärtas Röst och det är knäpptyst i lokalen till denna vackra ballad. Sedan var det där med Eagles igen. Stämsången från hela bandet sitter som en smäck. Man blir nästan lite grinig när de kör sista låten innan paus då jag ville ha mer och inte bli störd.

Man har byggt om hela scenen och fått upp en ny bakgrund
När folk satt sig ner för andra delen händer precis samma sak. Pausmusiken tystnar, ljuset sänks och lokalen blir svart. De enda som hörs är en akustisk gitarr som knäpper. Efter en liten stund går ridån upp. Plötsligt sitter trummisen med sitt trumset som har inbyggd belysning uppe på ett podium bakom de andra grabbarna och de som stod där bak förut är nu samlade i en Eagleskonstellation (där kom det igen) i rad i framkant av scenen. När en ensam strålkastare från taket belyser Kjetil Granli och han börjar sjunga Till Min Kära blir det varma och långa applåder. Här sitter jag och är helt fast i grabbarnas sätt att leverera en föreställning. Sedan radas det upp bra låtar hela vägen. Ballader, rocklåtar, countryrock samt ett litet ”halvakustiskt” set med Min Gamla Gula Flygmaskin, De Tusen Öars Land och avslutas med Lasse Larsson kompositionen och gruppens första Tio-i-Topplåt Happy Piano. Här visar bandet även en humoristisk sida när trummisen Granli ”flippar ut” mitt i låten och bankar trummor värre än Mupparnas trummis Animal. Bandet slutar spela och Kenny frågar vad han sysslar med. – Svänger loss, svara Granli kort och undrande! -Vi säger till när trummor blir viktiga, kontrar Kenny med ett leende. Kvällen går fort och grabbarna avslutar med två extranummer till en salig publik. Diggity Doggety och ett rackarrökare rockmedley som inte går av för hackor. Bröderna Liljeblad måste känna en oerhörd stolthet av vad dom skapat och när dessa grabbar nu tar det vidare. Om inte annat när man ser en glad publik ge sig hem i onsdagskvällen. Jo, jag kan varmt rekommendera att få tag på en biljett till en Streaplerskonsert. Lite som Eagles, ja, ni vet vad jag menar. Dessutom skönt att få en jättefin åttasidig historiebok om bandet, oerhört välskriven och designad som man dessutom bjuder sin publik på.

Kommande konserter
8/4 Teatern – Varberg
9/4 Konserthuset – Vara